Plutten & Jag: Del 1

Jag träffade Plutten första gången när jag hade flyttat tillbaka till Motala, jag var då 17 år.
Tror vi pratade först på skunk? Sen lunarstorm. Och jag önskar att skunk fortfarande funkade så jag kunde gå in och läsa allt vi skrev första gången vi var ett par. Jag vet att jag smygläste många år efter vi gjort slut.
Jag smygtittade på hans lunarstorm, bilddagbok, facebook! Men jag antog att vi bägge hade gått vidare med våra liv.
Vilket vi också hade.

Första gången jag såg honom var på en fest i Österstad, jag var då där med en annan kille.
Men tror ni Plutten brydde sig om det? Nej han försökte alla försök med att kyssa mig i bilen på väg hem.
Men NEJ! Jag vägrade, vilket äckligt drägg tänkte jag. Eftersom jag festade massor med det "gänget" så träffades vi oftare och oftare. Och ja till slut föll även jag för den jag kallat drägg. Plutten har en otroligt charmig sida när han väl sätter den till.
Jag kände kärlek, direkt, ville aldrig vara ifrån honom. Trots fylla, bråk, tårar! Från oss bägge.
Jag tror vi förlovade oss tre månader efter vi blivit tillsammans, och jag var så upp över öronen kär!
Kunde gå genom vatten och eld för honom. Sen blev allt som det blev. K a o s! Men ännu en gång hittade vi tillbaka, förlät varandra för det vi hade gjort. Flyttade ihop, och allt var bra igen. Men, det finns alltid ett men.
Plutten insåg ännu en gång att han inte ville vara med mig, så jag flyttade hem igen. Och efter en gång på fyllan så var det nog för mig. Då kände jag verkligen att, nej nu är det bra. Jag vill/orkar inte mera nu!
Jag släppte honom. Även fast jag inte ville, jag låg hemma hos min syster sömnlös och grät.
Varje dag i flera veckor.

Och han skickade låtar, gulliga ord, och ännu mera låtar. Speciellt
Finch - Letters to you, den minns jag med kärlek. "I want you to know that I miss you, I miss you so I want you to know that
I miss you, I miss you so"
Jag vill inte gå vidare, men jag var tvungen för att jag hade blivit så sårad inte en gång, två gånger, tre gånger. Och ja, jag sårade honom också.
Men jag tror inte någon annan människa kan förstå hur jag blev sårad, hur det satte sina spår i mitt hjärta.

Åh, ett superminne kom upp i mitt lilla huvud, Takida på scen i Motala.
Många av deras låtar var även våra låtar. Och jag minns, Plutten står och håller om mig.
Och viska texten i mitt öra, gah! Det är kärlek! Ryser än idag när jag tänker på det.

"I'm falling down on you, where are you from?
What else can I do? You're so beautiful, how can I go on?
If I loose it all, would you go down on me?
And I don't even know, the things you want me to see"


Hahahaha, denna bjuder jag på ;)

Fortsättning följer!