Varför är det så lätt att sluta blogga?
Vart har jag varit och vart har bloggandet blivit av? Tror nästan jag gått under jorden och glömde att ta med mig något jag älskade.
Att blogga med press är en av dem värsta sakerna jag vet.
"Shit, hann jag med fyra inlägg nu så läsarna är nöjda?"
Att inte våga skriva precis som man känner.
"Oj sådär kan man inte skriva för då kommer trollen och är elaka bakom sina trygga skärmar"
Att inte kunna skriva om ett vardagsliv, där allt inte riktigt är så perfekt som i en saga.
"rosa fluffiga moln mitt liv är som en scen tagen från care bear, dom socker söta små björnarna som man vill nypa i kinderna är mina barn, dom är endast söta och gosiga, dom vet inte vad trots är, gör precis som mamma säger, och är alldeles alldeles underbara"
Att inte kunna skriva; jag är så trött på att plocka upp min mans jävla strumpor, eller vad man nu kan störa sig på.
"Åh min man, vad jag älskar min man, den bästa i hela världen som är den perfekta mannen som alla borde önska sig, blommor och choklad, presenter och pussar varje dag"
Jag har alltid varit öppen och ärlig i min blogg och har fått ta ett gäng med alla dessa troll och deras elaka ord.
Men varför ska jag blogga om jag inte bloggar om hur mitt liv egentligen är? Upp och ner, ner och upp. För mig är det livet och jag kan inte sitta här och blogga för någon Annas skull, eller för att saker ska låta bra.
Visst jag ska inte sitta här och skriva om att jag inte förskönat sanningen någon gång, men jag tror det varit för en gång i livet var jag inte så säker på mig själv och lite vilsen i livet. Jag kan fortfarande känna mig vilsen och osäker, men jag har lärt mig att hantera saker bättre nu. Och det är faktiskt okej att känna så.
Huvudsaken är att man gör saker för sin skull, och ingen annans.
Då mår man flaktiskt mycket bättre ♥