Sitter jag bänkad och redigerar bilder :)

Tänka tänka..

Inte någon gång under dom här två dagarna har jag känt att det är jobbigt med inskolning.
Men ikväll kom det. Jag är jätte ledsen och har ångest, tårarna slutar inte rinna.

Jag kanske överdriver? Eller är det flera än jag som känner att det här med dagis är ganska jobbigt?
Tror det handlar om att man måste släppa kontrollen, och hur svårt är inte det att göra när det gäller sina barn?
Någon annan än jag ska säga åt dom vad dom ska göra, ta hand om dom, osv osv. Och lilla Lowe som inte pratar, tänk om dom inte alls förstår vad min lilla pojke vill. Usch, idag är verkligen en jobbig kväll.
Alice och Lowe älskar redan dagis. Dom vill inte gå hem när det är dags, utan dom vill stanna där, med eller utan mig.
Så egentligen så går allt jätte bra. Det är bara mina mammakänslor som kommer ifatt mig och är jobbiga.
Jag minns att det var precis såhär jag kände när jag skolade in Alice också, så Ante fick ta över.
Nu går inte det, nu måste jag! Även fast det är så otroligt jobbigt.

Barnen har varit hemma med mig sen augusti 2011, då är det väl inte konstigt att jag är lite ledsen?
Eller är jag bara töntig?

Är jag den enda som tycker att självförtroendet är i botten när man är gravid?
Just nu känner jag mig, fet och ful med stora bokstäver. Jag kämpade så himla mycket efter Lowe att gå ner i vikt, och jag nådde mitt mål, och lite till! Sen var det vips så hade man gått upp igen! Det är så himla lätt att gå upp, men att gå ner är väldigt mycket svårare. Jag minns inte ens att jag har känt mig såhär förut. Tar knappt på mig tighta byxor längre. Bor i mina mysbyxor för då slipper jag se! Och det blir inte lättare när man får anonyma kommentarer i bloggen att man allt blivit fet!
JAG VET REDAN DET! Behöver inte bli påmind mera :(

Jag vet, man får något så himla underbart, och man kan gå ner i vikt efter graviditeten.
Det vet jag om! Men ändå så är det så himla jobbigt. Ni kanske tycker jag är barnslig som bryr mig så mycket om vikten. Men det är viktigt för mig att känna mig nöjd. Och det hoppas jag att jag kommer få göra igen.
Jag vill ha tillbaka min gamla kropp som jag fick efter all slit!

Nej idag är ingen vanlig Fredag, idag är en jobbig Fredag!
En hel del beslut som har tagits idag, vissa mera jobbiga än andra.
Men jag vet att allt bli bra, det brukar det bli. Och om det inte blir det så tar man sig upp igen.

Var på sjukhuset förut, och en person sa några kloka ord till mig som jag faktiskt tog åt mig av.
"Man får tillåta sig själv att göra misstag, man är inte mindre värd för det."
Mera ord sades, och jag tror faktiskt att detta är det bästa. Istället för att ha människor omkring mig som ändå bara klagar. Eller som går bakom ryggen på mig, jag är en aning besviken idag jag med faktiskt.
Även om jag nu gör så många besvikna, så blir jag med besviken. Men svårt att inse att flera människor har känslor?
Verkar som så, det är inte bara alltid en som gör fel. Det borde "Ni" tänka på.
Det är lätt att skylla över allt på en person... Tyvärr!

Nu ska jag återgå till soffan igen för att se om det finns någon bra film att titta på!
Hoppas eran Fredag är bra :)
Puss!

Ni som kommenterar, ni är guldvärda! ♥
Så underbart med stöttning!

Jag vet att jag är så dramatisk, alltid tänker det värsta.
Men sån är jag! Så är det. Och det är inget jag kan rå för.
Min dödsångest är otrolig just nu, likadant sist jag var sjuk.
Jag vet inte hur många gånger jag frågade läkaren om jag kunde dö! Och den läkaren skrattade mig rakt upp i ansiktet när jag tjöt och hade dödsångest. Så ja det kan vara så att den lilla saken har gjort det värre.

Jag tänker också att det inte är någon fara, jag tänker att det händer inte mig.
Men tänk om! Då sitter man där, och glömde bort att tänka om!
Jag vet att man inte ska ställa sig in på det värsta, men det är svårt att göra något annat ibland.
Men jag försöker just nu, jag försöker tänka att det är lika bra dom tar bort den.
Och att allt kommer gå bra, det är ingen fara!

Men jag är ändå rädd...

Nu är inte jag speciellt insatt i politik, men lite kan jag.


Efter att ha läst Aftonbladet, en viss blogg så kan jag inte riktigt förstå detta med Moderaterna.
Jag har full förståelse för att det är bra med jobb, och ALLA som KAN jobba SKA jobba.
Det säger jag inte emot. Men dom som inte kan då? Denna stackars mamma vi får läsa om som har en sjukdom som gör det omöjligt för henne att jobba? Hon blir utförsäkrad. Helt sjukt i mina ögon.
Helt sjukt att det finns fler, det är inte bara denna stackars mamma som är sjuk i Sverige idag.
Utan det finns massor flera, och alla ska bli utförsäkrade för att Moderaterna vill att alla ska jobba?
Jag kan faktiskt inte hålla med, jag kan hålla med om att alla som kan jobba ska försöka om det finns jobb.
Men alla kan inte, en del av oss är sjuka och för vissa finns det inte ens en liten möjlighet att kunna jobba med en svår sjukdom.

HÄR kan ni själva läsa bloggen jag pratar om.
Och HÄR kan ni läsa i Aftonbladet..

Läs innan ni röstar, och rösta rätt!

Det har gått många år och jag har fortfarande väldigt svårt att förstå hur din lilla hjärna fungerar.
Det finns en gräns för hur långt man går, det finns en gräns för hur långt man går gällande barn.
Det finns även en gräns för hur långt man går med skitsnacket om någons barn.
Hur dåligt någons barn är i utvecklingen, hur dåligt någons barn är för att den är kortare och väger mindre än ditt barn. Hur dåligt någons barn är för att den inte kan vad ditt barn kan även fast det kanske bara skiljer ett par månader. Att någon annans barn är tidigare än ditt barn finns inte, det går inte. Du ser inte sånt utan då ljuger man om sitt barns utveckling. Jag har fått höra  det, att jag ljugit om mitt barn. Säger inte om det är om Alice eller Lowe.
Men det fick jag höra en gång, när jag var som stoltast över mitt lilla barn. Då knäckte du mig med att jag ljög.
Du har gång på gång jämfört mina barn med ditt/dina barn. Ända sen dom var nyfödda.
"Oj vad liten, oj är han/hon inte längre, oj kan hon/han inte det ännu? Det ska man ju kunna för länge sen"
Du gör det på ett litet fint sätt, sådär som man inte ska märka något. Men jag ser igenom dig och din falska fasad.
Jag vet inte om du haft en jobbig uppväxt? Eller om du bara gillar tanken av att trycka ner andra föräldrar?
Jag har alltid undrat vad det roliga är, du är ju stolt så varför får inte vi andra vara stolta över våra barn?
Men det är väl skillnad, dina barn är ju så mycket bättre än alla andras. Så har det ju alltid varit.. Enligt dig.

Mina barn är inte bäst, långt ifrån..
Men dom är duktiga på olika saker., dom kan inte allt.
Lowe kan bara säga enstaka ord, men han var jätte tidig med att krypa.
Och ÄR duktig motorisk.
Alice kan inte prata rent, men hon kan lägga pussel som knappt jag kan.
Mina barn är duktiga på olika saker, men inte allt.
Det kan man inte begära av en 1:åring och en 3:åring.

Det jag kan störa mig på mest är att du klagar på mina barn för att Alice fortfarande har napp.
KATASTROF enligt dig, 3 år och fortfarande napp. Hon kan inte prata rent, det om något är väl katastrof enligt dig.
Världen går under för att min dotter på 3 år inte kan prata rent. Men vet du vad, hon kan massor annat.
Lowe inte kan prata, även det är KATASTROF.. Måste ju vara något fel?
Eller inte, han är bara 1 år och 3 månader. Han ska inte kunna ett helt ordlexikon.
Och vet du vad, han kan också massor annat istället för att prata.

Ditt skitsnack om mina barn verkar kunna pågå i flera flera år, det finns alltid något att störa sig på va?
Kanske kan det vara avundsjuka, vad vet jag..
Men en sak vet jag, jag kommer aldrig sjunka till din nivå!

Imorse ställde jag mig på vågen som jag inte gjort på en vecka kanske!
Annars väger jag mig varje dag, för att jag måste och vill hålla koll. Det funkar för mig och jag tycker det är bra, så jag vill inte höra något tjat om att man inte "ska" det.
Iaf, jag drabbades av lite smått panik.. Jag hade alltså gått upp i vikt.
Och jag mår så dåligt över det, har tankar i huvudet "Ja det syns i ansiktet, och på magen, och på benen, osv"
Sådär håller jag på, jag kan inte rå för det :( Jag vill så klart inte tänka så, och inte heller tänka så mycket på att jag kanske går upp 3 kg ibland. För vad är egentligen 3 kg.
MEN jag har ju kämpat så mycket sen förra sommaren, och jag lovade mig själv att aldrig gå över ett viss streck igen.
Jag har nu gått över det... Och känner mig tjockare än tjockast!

Ni som läser; Detta är bara mina tankar om mig, och om min vikt.
Jag påstår inte att andra är tjocka som väger mer eller mindre än mig.
Det jag bloggar om, är om mig, mina tankar om min kropp!
Inte mina tankar om någon annans kropp eller vikt.

Ursäkta mig nu men detta är min blogg, jag skriver vad jag vill!
Och nu kan jag inte längre hålla mig angående allt jävla tjat om mig och Ante!

Flera gånger i veckan får jag frågor "Är inte du ihop med Ante" "Varför bloggar du inte om Ante, är inte ni ihop?" Osv osv. Och nu är jag så förbannat trött på det! Vems blogg är detta egentligen? Jo min, inte Antes! Och om jag hade ens VELAT dela med mig om honom så hade ni fått läsa det eftersom att jag är ganska öppen i min blogg om vad som händer i mitt liv, men ändå kan ni inte visa respekt för folks privatliv utan måste vara på mig hela tiden så fort jag inte nämner honom i min blogg!!

Tror ni på fullaste allvar att jag skriver ut till någon Anonym människa ute i cyber rymden vad som pågår i mitt förhållande? Nej! Och inte till er andra heller som undrar. Det är inget jag vill prata om, har ni inte förstått det??
Jag fattar inte VAD som ska vara så intressent med folks förhållanden, finns det inte annat i min blogg som är intressent? Ni som frågar känner ju för fan inte ens mig? Ändå ska ni veta om jag är ihop med Ante fortfarande?
Till vilken nytta? Ska ni skriva upp det i erat antecknings block om folk som har barn och gått isär eller vad handlar det om?

Jag sitter inte och spekulerar om era förhållande, vem som är ihop med vem och inte.
Och jag frågar absolut inte om det bara sådär i en blogg, från ingenstans!!

Låt det jag inte skriver om vara istället innan jag låser bloggjäveln så ingen får veta något!!!

Jag tycker faktiskt en del av er får ta och lägga av nu, sluta klaga på mina inlägg och vad jag skriver om!

Angående detta inlägg med att min vikt var vidrig! Okej min vikt kanske inte var det, det finns dom som väger mera. MEN jag var vidrig enligt MIG! Jag säger för fan inte att någon annan är det! Jag blir så jävla förbannad på att aldrig få skriva vad jag vill utan att få skit! Jag drar inte alla över en kant, jag säger inte att överviktiga är sämre människor. Jag skrev bara vad JAG tyckte om MIG! Jag kränkte ingen annan med det jag skrev.
Jag påstod ALDRIG något om överviktiga människor! För MIG som alltid vägt mellan 45-50 kg är det kanske annorlunda. Jag har aldrig gillat min kropp när jag vägt över 60 kg. Men för det påstår jag inte att dom som gör det är tjocka! ALDRIG! Jag pratar bara om mig, och min kropp! Är det så jävla fel att för en gångs skull vara glad och nöjd över att man gått ner i vikt. Det jag ville få ut var att jag var glad! Eftersom jag aldrig ens trivts i min kropp med den vikten jag låg på förut. Då kan ni väl bara vara glada för min skull att jag äntligen lyckats gå ner?
Istället för att komma in här och läsa och gnälla om vad jag bloggar om!

Varför läser man en blogg som man ändå bara stör sig på? Och ska klaga på?
Låt min blogg vara om det jag bloggar om gör er så jävla förbannade istället!

Jag och Erica åkte ner till stan förut, hon skulle shoppa lite kläder och jag skulle titta på tränings kläder.
Det blev inte som jag hade tänkt mig.. Jag vill inte ha stora pösiga byxor att träna i, jag vill ha ett par tajta byxor som går ner till vaderna. Men det fanns inte alls många.
Hittade bara ett par som jag inte kände mig fet i..
Men jag köpte dom inte iaf.

Att man aldrig kan känna sig snygg eller smal, varför är det ett evigt problem för mig?
Jag har ju gått ner 16 kg, jag borde väl inte tycka att jag är fet?
jag kan hoppas det går över när jag tränat ett tag, för jag vill känna mig snygg och smal igen!