Dagen då jag trodde jag skulle förlora dig.
I 9 månader bar jag dig i min mage, i vecka 35 hörde jag något annorlunda hos barnmorskan vid en vanlig kontroll, ditt hjärta hoppade över ett slag, sen ett dubbelslag. Jag visste direkt att något var fel. Jag fick höra att det försvinner när hon kommer ut. I samband fick jag en ansiktsförlamning, och då visste jag mer att något är fel. Det skulle också släppa efter förlossningen. Inget försvann. Dagen du kom ut, det första jag frågade om när jag vaknade var "är hon frisk?" Ja, malin, hon är frisk.
Men dom hade fel. En lycklig mamma fick en käftsmäll dagen vi skulle åka hem. Dom hörde något fel på hennes hjärta. Akutfart till neo, uppkopplad, där låg du, så liten, så skör. Och jag fick inte ens vara med dig. Fick höra att "vi kan inte svara på om hon ens kommer överleva"
I sju år, har allt gått bra. Inga problem, inga mediciner, inga operationer. Min starka älskade Alice, ett bevis på att visa alla läkare fel!
Under någon månad har konstiga saker hänt, du ha blivit trött, andfådd, sjuk. Idag hände det värsta jag varit med om i hela ditt liv. Du fick ont i hjärtat, du blev blå, slö, din puls rusa. Vi fick åka ambulans in till us. Det kändes som någon körde in en kniv, rakt in i mitt hjärta. Jag trodde jag skulle förlora dig. Min älskade älskade Alice. Rädslan som jag hade idag är obeskrivlig. Den går inte ens sätta ord på.
Jag vet att du är min kämpe, du är den starkaste, omtänksammaste, mest älskvärda Alice som finns i hela världen. Och vi kommer fixa detta! Jag vet det!
Du är min hjälte, du räddade mig direkt jag fick se ditt plus på Stickan. Jag kommer alltid alltid alltid finnas här hos dig. Aldrig någonsin kommer jag lämna dig. Till stjärnorna och tillbaka! ❤️.
♥♥♥♥